tisdag 15 mars 2011

Chevrolet Caprice Classic -77, del 2

Nu skulle då renoveringen börja. Målet var absolut ingen originalrenovering utan målet var att få bilen i ett snyggt bruksskick.

Ingen av dörrarna gick att rädda, i alla fall inte när det fanns friska sådana att köpa, så inhandlingen skedde av nya friska dörrar och framskärmar. Ingen bilskrot kunde leverera allt utan inköpen gjordes på 3 st skrotar som sysslar med USA-bilar och som skrotar bilar från ökenstaterna i USA. Under hösten år 2000 så byttes dörrar och skärmar ut och bilen började se anskrämlig ut.

Ett stenskott i framrutan med påtvingat rutbyte som följd uppsnabbade starten på arbetet. När framrutan demonterades kom dom befarade rostskadorna runt framrutan fram. I stort sett fanns det ingen plåt kvar bakom vindrutan i tak och A-stolpar!

Eftersom rostlagning av tak och A- stolpar med god marginal överskrider min kompetens så övertygades en god vän som äger en bilplåtverkstad att hjälpa mig.

Efter denna operation skulle nu bilen slipas och lackeras. Många sömnlösa nätter tillbringades med att fundera på med i vilken kulör bilen skulle lackeras. Att bilen skulle lackeras i två harmonerande kulörer hade jag redan bestämt eftersom denna chevroletmodell sällsynt väl passar som tvåfärgad. Valet föll slutligen på två grå volvokulörer.

För att spara pengar så valde jag att själv demontera lösa kromdelar, slipa och grundspackla. Vidare så demonterades dörrarna och dörrgavlar och dörrbottnar lackerades med dörrarna lösa. När dörrarna var demonterade så var det även lämpligt att lackera dörröppningarna nu när det var gott om plats att komma åt. Även framskärmarnas bakkant lackerades nu. Därefter återmonterades dörrarna igen.

Många väljer att lacka hela dörren separat men då har man problemet med att montera dom nylackade dörrarna utan skador. Eftersom dörrar på en USA-bil oftast behöver monteras med hjälp av slägga och spett var det säkrast att göra på detta sätt ansåg jag. Nackdelen är att det fodras en mycket noggrann maskering av dörrarnas gavlar m m innan huvudlacken. Men det är bara att ta god tid på sig och att vara noggrann.

När så lackeringsfirman till slut fick tid att förbarma sig över bilen så uppstod det vanliga suckandet och himlandet med ögonen när dom fick se bilen och hur jag hade slipat.

Naturligtvis dög det inte som jag hade gjort utan ytterligare ett par dagar fick tillbringas med att slipa på bilen. Därefter skulle det spacklas. Billackeraren spacklade och jag slipade, han spacklade och jag slipade, och så vidare... Men så en dag - med viss tvekan - ansågs det duga och grundfärgen las på.

Efter att den grå grundfärgen lagts på så såg bilen med en gång trevligare ut. Man såg på ett sätt slutet på alltihop. Men än var det mycket arbete kvar.