söndag 10 januari 2016

Far, mor och snömobilen

Repris från 2013

Under tidigt 1960-tal blev far en dag mitt i veckan uppringd av sin vän Herr GM-återförsäljaren som lät meddela att han under sin senaste USA-resa köpt sig en snömobil som han kallade den.

Apparaten i fråga användes enligt Herr GM-återförsäljaren till att ta sig fram i snö och han undrade om far kunde ställa upp med ett lämplig markyta för utvärdering och provkörning. Herr GM-återförsäljaren var ju stationerad i ett större samhälle och lämpliga testytor lyste med sin frånvaro. Herr GM-återförsäljaren ville säkert också visa upp sin apparat och få hjälp av det vanliga gänget samt att han inte ville visa sina grannar sin eventuella okunskap.

Far som var både jägare och lite fiskare samt hade skog tyckte att en sådan apparat lät intressant och nyfiket lät honom komma nästa lördag. Mor beordrades att till dagen i fråga tillhandahålla kaffe på termos samt ett lämpligt antal smörgåsar vilket skulle räcka för en längre snöexpedition. Mor vädrade som vanligt problem, far sa som vanligt att han bara skulle titta på.

Lördagen inföll, Herr GM-återförsäljaren och Översten anlände tidigt i en av Herr GM-återförsäljaren inbytta chevroletlastbil. Bilverkstadsägaren var för en gång skull inte närvarande då han hade fullt upp med annat: Tyvärr, då saken troligen hade tagit en helt annan vändning om han varit med. Men i alla fall - på flaket stod en stor trälåda som man med gemensamma krafter baxades ner på marken.

Lådan öppnades och fram kom en apparat som såg ut ungefär som en hyfsad gräsklippare med larvfötter. Maskinen var relativt komplett och skulle bara ytterligare kompletteras med det medföljande handtaget och diverse vajrar, stag, belysningsarmatur, lite elkabel och några kontakter.

Efter en stunds funderande, skruvande och efter kaffe och smörgåsar var apparaten ihopskruvad och färdig för provstart. Några av reglagen var inte riktigt justerade, någon vajer gick tungt och några skruv m m var över men detta borde enligt församlingen "ge sig" så småningom. Bruksanvisning fanns men då den inte var på svenska gav den inte så mycket utan lades åt sidan.

Översten fyllde bensin, kollade oljan och godkände så småningom en provstart. Herr GM-återförsäljaren ryckte i snöret och maskinen startade genast med ett lågmält surrande, han lät maskinen bli varm, gasade upp och ner, la i växeln på låg tomgång - godkände gången och stannade maskinen.

Nu skulle maskinen provköras i ett skarpt läge. Far ansåg att det skulle var gott om plats och föreslog att den första provturen skulle ske ute på den snöklädda isen på den närbelägna sjön. Samtliga utom mor tyckte detta var en bra idé. Maskinen lastades på lastbilsflaket och den lilla församlingen drog i väg ner mot sjön med oss ungar i varierande ålder och längd strax efter. Mor kom sist med ett bistert drag kring munnen.

Efter framkomsten till sjön så sjösattes apparaten uppe på isen och far som i egenskap av markägare och potentiell kund erbjöd sig att provköra. Sagt och gjort. Far spände på sig skidorna, tog ett ett kraftigt tag i draghandtaget. Översten drog i snöret, far gasade med tummen och ingenting hände. "Lägg i växeln!" sa Översten. Far drog i en spak och maskinen satte fart. Far hängde med men efter bara en två, tre meter skar skidorna ner och far stod på huvudet i snön.

Apparaten som från början var konstruerat så att om man släppte handtaget skulle den stanna med hjälp av "dödmansgreppet" och stå still på tomgång men då den inte var fullgott justerat fortsatte apparaten framåt med en för all del ytterst blygsam hastighet men ändock sakta framåt när far släppte handtaget. Far kom upp på benen, skrek och åkallade alla hemska makter som fanns. Herr GM-återförsäljaren och Översten skrattade så de låg dubbelvikna. Även vi barn fick roligt. Mor skrattade inte men drog kanske i alla fall något lite på munnen.

"Helvete" skrek Herr GM-återförsäljaren då han insåg att apparaten fortsatte framåt, dock fortfarande i en ytterst blygsam hastighet, "Få stopp på eländet" skrek han. Alla började springa ikapp maskinen som bara var en fem, tio meter bort. Men då snön var djup var det ingen enkel sak att springa. Översten var nära men ramlade strax innan han fick tag i handtaget. "Helvete" och "Helvetes jävlar" undslapp översten och församlingen - förutom mor - höll med.

Var skulle man göra nu? Alla stod på isen och tittade på apparaten som med fortsatt blygsam - men jämn fart fortsatte mot andra sidan land. "Bensinen tar väl slut snart" ansåg någon. Översten räknade snabbt ut att den fulla tanken skulle räcka i femton mil nu när apparaten var obelastat och var ute på att så säga "på egen hand".

Översten som vanligt gjorde sig viktig började syfta och kisa, mäta, anteckna och titta i kikare på andra sidan land. Efter en stunds hummande lät han meddela att efter hans uträkningar skulle apparaten landa hos "Gunnar i Haget" på andra sidan sjön, cirka en mil bort, fågelvägen. Apparaten hade under tiden knallat iväg och befann sig kanske hundra meter bort - fortfarande i den riktning som Översten beräknat.

Efter att ha funderat på andra alternativ, bla så föreslog Översten att man skulle hämta älgstudsaren och skjuta eländet, "för det var ju alltid bra att övningsskjuta på rörliga mål". Detta befanns inte var något bra alternativ då man inte skulle hinna hem och hämta geväret och för övrigt så förbjöd mor all användning av skjutvapen. Herr GM-återförsäljaren ansåg inte heller att detta var något bra alternativ.

Man tog sig då hem och far ringde till "Gunnar i Haget" på andra sidan sjön och talade om vad som hänt. "Dricka brännvin så tidigt på dagen" sa "Gunnar i Haget" och la på luren.

Man ansåg sig då inte ha annat att göra utan att åka hem till "Gunnar i Haget" på andra sidan sjön och på plats så diskret som möjligt vänta in den väntade apparaten. Översten, Herr GM-återförsäljaren och far ändrade den lilla lastbilen. Mor och och vi ungar fick vara hemma.

Då det var en tre, fyra mil landvägen till "Gunnar i Haget" så tog det en bra stund innan man var framme på andra sidan sjön. Man parkerade ett stycke från huset där "Gunnar i Haget" och smög ner mot sjön. Tysta stod de och lyssnade men ingen apparat hördes och ännu mindre syntes.

Man väntade i flera timmar och till slut blev det mörkt. Far ansåg att det inte var lönt att vänta längre utan man borde åka hem, sova och undersöka saken i morgon bitti när det blev ljust.

"Vi organiserar en räddningsexpedition" sa Översten, "Jag tar befälet" avslutade han. Far lät sig nöja med detta då Översten trots allt hade en viss erfarenhet av detta, trots att han enligt far inte var "riktigt frisk".

Morgonen därpå samlades gubbarna ute på gården. Ryktet om äventyret hade spritt sig under natten och hade det goda med sig att fler presumtiva expeditionsmedlemmar hade anslutit sig till sällskapet. Översten var iklädd full fältutrustning och hade under natten även fått fram ett par militära snöskor, skidor och div annan utrustning. Till expeditionsmedlemmar utsågs till slut det vanliga gänget; Översten, Herr GM-återförsäljaren, Verkstadsägaren och Far. Som "bärare" som Översten uttryckte det, utsågs två pigga gossar som fick bära div rep, mat och dryck, de sistnämnda hade mor ordnat under morgonens mycket tidiga timmar.

Sällskapet var lite betryckt - man visste ju inte vad apparaten hade ställt till för något under natten. Ville det sig illa kunde den ju ha kört över någon eller något. "Äsch" tyckte Översten, "ingen har ju ringt så då var det lugnt".

"Och varför skulle någon ringa till oss, ingen vet väl att apparaten är vår" tyckte far. Ingen sa något men mor himlade med ögonen.

Snart var den lilla expeditionen på väg, man skidade på ganska bra då man kunde skida i apparatens spår - de två pigga gossarna hade beordrats att ta täten. Det dröjde dock inte så länge förrän det visade sig att apparaten hade ändrat kurs - långt från den kurs som Översten hade räknat ut. Den första kursändringen hade skett då apparaten hade passerat en upphöjning i isen, troligen spår efter en fiskares borrhål som gjorde att apparaten svängde kraftigt till höger.

Efter ytterligare någon kilometer upptäckte expeditionen att apparaten hade passerat en liten, liten ö och där hade den klättrat runt en liten tall och därefter satt kurs hemåt!

"Va i helvete, har fanskapet knallat hem igen" frågade sig Översten. Jodå, spårets fortsättning ledde raka vägen hem! Sällskapet fortsatte i den nya riktningen och spåret fortsatte, i stort sett i rak riktning hemåt.

Efter någon halvtimmes skidande kunde det förvånade sällskapet se att när man nästan var hemma såg man på håll att spåret slutade vid - eller rättare sagt i - grannens båthus, cirka 100 meter från gårdagens startpunkt. Framme vid båthuset - som inte var utrustade med dörrar mot sjön - fick man se att apparaten hade knallat in i båthuset och dolde sig i dess inre.

"Täck mig!" skrek Översten och tog täten in i båthuset, tätt följt av Far, Herr GM-återförsäljaren, Verkstadsägaren och de pigga gossarna. Därinne, bland fisknät, åror, flytvästar, badprylar stod apparaten snyggt och prydligt. Apparaten hade lämpligt nog passerat nära en utskjutande detalj i en bänk längst inne i båthuset som i sin tur lämpligt nog hade ryckt av en tändkabel vilket hade haft till följd att apparaten lugnt och stilla hade stannat inne i båthuset.

"Inte nog att han gick hem, han gick in i garaget och stängde av själv" sa Herr GM-återförsäljaren, inte utan lite beundran i rösten. "Pytt" tyckte Verkstadsägaren - ni har mer tur än ni förtjänar. Far knallade hem och hämtade häst med efterföljande släde och apparaten kördes hem och installerades åter på flaket på Herr GM-återförsäljarens bil.

"Ingen bra apparat" tyckte Far, "Den får Du ta med hem igen!"

När sällskapet inklusive de pigga gossarna slutligen satt vid vårt köksbord och fick kaffe så ventilerades dagens äventyr. Man var överens om att äventyret slutat lyckligt - det kunde ju ha gått riktigt illa. Om inte annat kunde ju den dyra apparaten gått ner sig i en vak eller skrämt livet av någon. Inte minst vår intet ont anande granne om han tidigt på morgonkvisten befunnit sig i båthuset.

Far fick ringa till grannen och ge honom en en lätt bedräglig bild av natten och morgonens händelser i hans båthus så han inte skulle förundras över de konstiga spåren i och runt båthuset gjorda av gubbar, raska gossar, häst och kälke och inte minst apparaten.

"Livsfarlig apparat" ansåg mor, dessutom la hon till. "Om Ni nu hade hittat apparaten ute vildmarken, hur hade Ni fått hem den? Hade Ni ens bensin med?"

"Nja, jag anade att apparaten automatiskt skulle komma hem igen" sa Herr GM-återförsäljaren och med det lät mor sig nöja. Äventyret föll så småningom i glömska och kom inte upp någon mer gång förrän många år senare när far tänkte köpa sig en snöskoter, något som mor motsatte sig kraftigt.

Vad som hände sedan med "snömobilen" är höjt i dunkel och det kom aldrig fram vart den såldes eller till vem. Kanske står den fortfarande kvar i den gamla lagerlokalen?

6 kommentarer:

Grandprix 63 sa...

Tack! Dessa berättelser är mycket underhållande

Perra sa...

Roligt, trevligt och läsvärt!

Kornknarren sa...

Det är en skröna, som om 50 år kallas för legend ... Kul!

Imperial58 sa...

Tack för att jag fick börja denna dag med ett stort leende!

Herr Stömell sa...

Mark Twain, Hemingway och Larsson - Gudabenådade berättare!

Larsson sa...

Ja du, Herr Stömell, en lätt överdrift. Men Tack ändå!