torsdag 9 november 2017

Revolver-Harry och Kalle Blomqvist

En kriminalteknikers äventyrliga liv 

Det berättas att Harry under andra världskrigets slutskede, 1 maj 1945, tog nattåget från Stockholm till Oslo, promenerade rakt upp till den tyske kommendanten och förklarade att fortsatt motstånd vore vanvett. Tillsammans med en tysk motorcykelordonnans for han sedan ut till tyskarnas fruktade fångläger Grini och släppte personligen ut de fångna norska motståndsmännen. I Norge räknas han som folkhjälte, och i Furudal norr om Rättvik finns en byst till hans minne. 


Egentligen hette han Harry Söderman, men eftersom han hade blivit filosofie doktor genom att provskjuta vapen och jämföra kulornas räfflingar kallades han allmänt Revolver-Harry. Han var brinnande demokrat och antifascist och menade att det fria samhället endast kunde upprätthållas med rättssäkerhetens hjälp. Och rättssäkerhet kräver i sin tur tillgång till entydig teknisk bevisning, både för att fälla skyldiga och fria oskyldiga.

I slutet av 1800-talet var norra Sverige till stor del ett laglöst land. Harrys far Pehr Söderman var länsman i Delsbo och hans arbete som lagens väktare sägs ha påmint en hel del om sheriffens arbete i en vild västernfilm. Länsmannen låg i kronisk fejd med traktens hembrännare, och båda parter hade ständigt bössan skjutklar. Att pappa Söderberg överlevde alla bakhåll, överfall och nattliga duster i skogen där man sköt vilt med hagelbössorna är häpnadsväckande.

När den unge Harry föddes 1902 hade familjen flyttat till mer civiliserade trakter längre söderut i landet. Harry började skolan, men visade ingen större läslust. De enda ämnen som intresserade honom var kemi och fysik. Resultatet blev att han med tiden skrevs in vid kemiska fackskolan i Malmö, där han tog examen 1923. Tanken var att Harry skulle bli kemist inom träindustrin. Men efter att ha praktiserat några månader vid en träfirma insåg han att för att komma någon vart i en värld av timmer, massa och sulfatlut behövde han åka på sina teoretiska kunskaper. Så han reste till Altenburg i Tyskland och pluggade träkemi mitt under Weimarrepublikens värsta inflationsår. Efter ett år hade han fått sin examen Ð och blivit tysktalande på köpet. Men det var inte skogskemi Harry drömde om utan kriminologi, och han slukade allt han kunde komma åt i ämnet. Men hur skulle han någonsin kunna bli kriminolog? För att jobba inom polisväsendet måste man studera juridik, något som definitivt inte låg för honom.

Efter att ha kommit hem och klarat av militärtjänsten i Sverige beslutade han sig för att börja sin karriär som kemist med att ta ett ”Wanderjahr” - vandringsår - och passa på att se världen. Kanske skulle något dyka upp under tiden. Han vistades först en tid i Frankrike och jobbade sedan några månader som eldare på en nordsjötramp. Men Harry var en ung man med järnvilja och en ovanlig förmåga till innovativt och okonventionellt tänkande. Han ville längre bort, han ville se österlandet. Han reste hem och vände sig till en direktör för en svensk cykelfabrik med ett radikalt förslag:
– Låna mig en cykel, så trampar jag den till Konstantinopel och gör därmed reklam för din firma, sa Harry. Cykelfabrikören blev så förvånad att han samtyckte, och Harry packade snabbt sin ryggsäck. Innan han gav sig iväg passade han också på att avtala med Svensk Polistidning och ett svenskt veckomagasin om att skicka dem resebrev, vilket skulle dryga ut reskassan.

Harrys resa blev längre än den ursprungligen var tänkt. Från Konstantinopel, nuvarande Istanbul, fortsatte han österut. Genom Persien, Baluchestans öken, Indien och Burma reste han ända till Thailand och Kina. Överallt gjorde han sig mån om att träffa lokala polismyndigheter och sända hem rapporter. Det hör ju inte till vanligheten att folk cyklar till Kina. Åtminstone inte från Sverige. Harrys bedrift upprepades först på 1990-talet, då en ung Göran Kropp cyklade från Sverige till Himalaya för att bestiga Mount Everests topp och sedan cykla hem igen. Harry besteg visserligen aldrig världens högsta berg, men han tillbringade ett och ett halvt år på sin resa i Östern. Men vad skulle det bli av honom?

I sin självbiografi ”Policeman´s Lot” (utgiven postumt 1956 i USA) berättar Harry Söderman att han efter hemkomsten beslutade sig för att vandra några dagar i svenska fjällen. Han begav sig norrut och hyrde in sig på ett litet pensionat. En dag skulle han göra en tur upp till en närbelägen fjälltopp. Värdinnan undrade då om han inte skulle kunna tänka sig att ta med några andra av pensionatets gäster. Det hela slutade med att en hel liten expedition formerades, bestående av Harry, en präst, en jurist och en fransman. Efter några timmar hade de kommit upp på fjälltoppen och en av Svenska turistföreningens övernattningsstugor.

Nästa morgon var det dåligt väder med dimma och snöstorm, så sällskapet tvingades stanna kvar i stugan flera dagar. De fördrev tiden med kortspel och samtal medan stormen tjöt runt knutarna. Det bar sig inte bättre än att Harry berättade om sin hemliga dröm den att få studera kriminalteknik för den berömde franske kriminalisten Edmond Locard i Lyon.
– Så intressant, sade fransmannen. Locard är en god vän till mig. Om du vill kan jag skriva ett rekommendationsbrev och fråga honom om han vill ta sig an dig som student. Några veckor senare fick Harry ett brev från Locard där det stod att han var varmt välkommen till Lyon som extrastudent. Harry Söderman, nu 24 år, begav sig omedelbart till Lyon och den svenska träindustrin gick miste om en skicklig kemist.

I Lyon fick Harry lära sig modern kriminalteknik från grunden. Locard utgick efter att brottslingen alltid lämnar spår efter sig, något som numera går under namnet Locards princip: Närhelst två kroppar berör varandra lämnar de spår efter sig. De spår som kriminalteknikern söker efter är sådant som hårstrån, textilfibrer, fingeravtryck, smuts under naglar, blodfläckar, sperma, fot- och hjulspår, damm och grus, glassplitter, färgflagor, kemiska ämnen med mera. Harry lärde sig allt om kemiska analyser, identifikation av fingeravtryck och brottsplatsundersökningar.

Under tiden i Lyon passade Harry på att ta fransk doktorsexamen vid universitetet i Lyon. Hans forskningsarbete gällde naturligtvis kriminalteknik och analys och identifiering av pistolkulor. Harry var den förste som gjorde en vetenskaplig studie av de individuella märken som uppstår på avskjutna kulor genom pipans räffling och på patronhylsan genom slagstiftet. För att snabbt kunna undersöka pistolkulorna uppfann han en apparat han kallade Hastoscope. Det var ett jämförelse-mikroskop där kulorna som undersöktes kunde vridas och roteras, båda tillsammans eller var för sig.

Efter sex år hos Locard i Lyon betraktade sig han sig som fullärd och reste tillbaka till Sverige. Väl hemma igen öppnade han en privat liten byrå i Stockholm där han erbjöd kriminaltekniska tjänster och då framför allt äkthetsanalys av dokument. Verksamheten gick allt bättre, och snart utsågs han till docent i kriminologi vid Stockholms högskola. Han fick stipendium och reste till USA för att knyta kontakter och studera den nya världens kriminaltekniska framsteg. 1939 blev doktor Harry Söderman chef för det nybildade SKA Statens Kriminaltekniska Anstalt i Stockholm. Anstaltens syfte var att ge polisen möjlighet och kompetens att göra noggranna brottsplatsundersökningar och analyser och den var en föregångare till dagens SKL - Statens kriminaltekniska laboratorie i Linköping.

- Brottslingen lämnar alltid spår efter sig, berättade Harry för sina nya medarbetare och elever. Det gäller bara att ha tillräckligt sofistikerade metoder för att upptäcka dem. Harry Söderman betraktades nu som en av världens ledande kriminaltekniker, och föreläste både i USA och vid Scotland Yard i London. I New York var han med och byggde upp ett nytt kriminaltekniskt laboratorium. Tack vare sina goda språkkunskaper, han talade flytande tyska, franska och engelska, blev han en självklar förgrundsfigur i det internationella polissamarbetet och han var en av grundarna av Interpol.

Under sina resor runt om i Europa och USA hade han samlat de senaste rönen inom kriminaltekniken. Det hela sammanfattade han i ”Handbok i kriminalteknik”, en rejäl tegelsten på 680 sidor som redogjorde för kriminaltekniska metoder från antiken till samtiden. Här behandlade han sådant som identifiering av individer genom fingeravtryck, insamlande av spår på brottsplatsen och fotografisk dokumentering, vittnespsykologi, analyser av krutstänk, pistolkulor och skotthål, grafologi och analys av skrift med mera.

1939 sökte han sig en sekreterare för sin ymniga korrespondens. En ung dam vid namn Astrid Lindgren fick jobbet. Vad ingen visste vid den tidpunkten var att den unga damen med tiden skulle komma att bli Sveriges mest älskade barnboksförfattare genom tiderna och känd långt utanför landets gränser. Astrid Lindgren skrev 1946 en bok med titeln ”Mästerdetektiven Blomkvist”, den första i en serie om tre spännande ungdomsböcker. Böckerna handlar om den tolvårige Kalle Blomkvist som drömmer om att bli detektiv, och som tillsammans med sina vänner blir indragen i en rad ruskiga kriminalhistorier. Astrid Lindgren har i efterhand berättat att det var från sin tid som sekreterare åt Harry Söderman som hon hämtade inspiration och kriminaltekniskt stoff till böckerna. I ”Mästerdetektiven Blomkvist” tar Kalle efter konstens alla regler fingeravtryck av en sovande skurk. I nästa bok, ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, genomför han en avancerad kemisk analys - det marshska arsenikprovet - och upptäcker att en chokladkaka är förgiftad med arsenik. Det hela är andlöst spännande, i synnerhet för unga läsare i tolvårsåldern. På så sätt blev kriminalteknikern och detektiven Revolver-Harry Söderberg i Kalle Blomkvists gestalt en idol för Sveriges alla pojkar. Men inte nog med det. Polisen, och då i synnerhet kriminalteknikerna, har väl aldrig haft så högt anseende i Sverige som under de åren Kalle Blomkvist-febern rasade.

Vid den här tiden fanns en hel del populära vecko- och månadstidningar som gärna berättade om ruskiga brott och rättsfall. Här hyrdes Harry Söderman in som krönikör och han berättade häpnadsväckande skrönor i bästa Sherlock Holmes-stil från kriminalteknikens spännande värld. Mycket av stoffet kom från hans tid hos Locard i Lyon. Här fanns bland annat historien om inbrottstjuven med de märkliga fingeravtrycken. Ingen kunde begripa hur den förslagne juveltjuven kunde ta sig in genom fönster på tredje våningen. Till slut upptäckte man att det var en dresserad apa som begått stölderna. Inte konstigt att fingeravtrycken var ovanliga. Många av berättelserna som publicerades i ”Kriminaljournalen”, ”Lektyr”, ”Rekordmagasinet” och annan populärpress finns också i boken ”Policeman´s Lot”.

Men låt oss gå tillbaka till krigsåren. Våren 1942, mitt under brinnande krig, fick Harry Söderman en förfrågan från den norske justitieministern i London. Det fanns i Sverige en hel del norrmän som flytt den nazistiska ockupationen i Norge, förklarade ministern. Skulle man möjligen kunna starta en diskret utbildning av norska poliser i Sverige? Tanken var att dessa efter kriget skulle ersätta de poliser som komprometterats genom att de jobbat för Quislingregimen. Med sin sedvanliga förmåga till okonventionella och innovativa metoder tog Harry sig an saken. Ett antal ”hälsohem” öppnades med svenska myndigheters goda minne där norrmännen tränades. Egentligen var det inte fråga om poliser utan om ren militärutbildning, detta i flagrant strid med Sveriges formella status som neutral makt. Men efter Stalingrad hade de politiska vindarna i Sverige vänt i takt med krigslyckan. Från att det neutrala Sverige med kniven på strupen tvingats gå i Tysklands ledband blev den svenska regeringen alltmer lyhörd för de allierades sak. Att Harry Söderman på något outgrundligt sätt lyckades skaffa fram vapen till de norska polistrupperna kan ses som ett definitivt bevis på detta. Sammanlagt 17 000 man utbildades mellan åren 1943 och 1945 vid Harry Södermans ”hälsoläger”. Ett av dem låg i skogen vid Gottröra, inte långt från Stockholms nuvarande internationella flygplats Arlanda.

Den 12 januari 1945 flögs de första norska polistrupperna med amerikanska plan från Luleå till Kirkenes vid norska ishavskusten. En av norrmännen som flögs upp till Nordnorge från Sverige var Thor Heyerdahl, mannen som senare skulle bli världsberömd för sina färder med flottarna Kon-Tiki och Ra. Hela Finnmark hade bränts och förråtts av de retirerande tyskarna under hästen 1944, och ryska trupper hade besatt östra Finnmark fram till Tana älv. Harry Södermans polistrupper tog nu över från ryssarna, som en månad senare fogligt drog sig tillbaka till sin sida gränsen. Detta i enlighet med fördraget i Jalta mellan Churchill, Roosevelt och Stalin.

1953 beslutade sig Harry Söderman för att avgå som chef för SKA och helt ägna sig åt sina internationella åtaganden. Han flyttade med familjen till USA, och som konsult deltog han i uppbyggnaden av polisorganisationer i en rad länder. 1956 drabbades han av hjärtinfarkt under ett uppdrag i Tanger. Ett äventyrligt liv var till ända.

Källa: Nationellt forensiskt centrum - NFC

Mellbystrand 2006